Tonya Harding var bäst. Ingen annan kvinna hade gjort en trippel axel i en tävling. Var det för att hon hade talang? Eller en elak mor som jagade på hela tiden? För att hon slutade skolan och kunde träna hela dagar, alla dagar i veckan?

“I did it!” När ingen annan trodde på henne. (Copyright: Nordisk Film)

Vi börjar med mamman. Kidsen använder begreppet “cringe” när föräldrar gör något pinsamt. Tonya Harding’s mamma är så hemsk att inte ens begreppet mega-cringe räcker till. Hon är en elak, beräknande egoist som ingen orkar befatta sig med. Den enda som inte kunde värja sig var dottern Tonya, givetvis.

Mega cringe monster-mom. Allison Janney vann en Oscar för rollen. (Copyright: Nordisk Film)

Visst är mamman en stor del i den idrottsliga framgången. Utan henne, ingen trippel axel. Men medaljer har som bekant en baksida.

Filmen berättar om Tonya’s karriär i flera parallella storylines. Ibland går skådespelarna ur sin roll och pratar direkt till kameran.  Förtexten förtydligar att man inte ironiserat över över det material man haft att jobba med. Det här är mer än “based on a true story”- filmen behöver inte skarva.

Att white trash inte passade in i den bild som konståkningen ville upprätthålla är smärtsamt tydligt. “You are not the image we want to portray” var ett tydligt budskap till Tonya. Vilket triggade henne ännu mer.

En klassiker, på bästa sändningstid. TV-kanalerna jublade. (Copyright: Nordisk Film)

Ingen hade tidigare kommit på tanken att framföra sitt nummer till “Sleeping Bag” med ZZ Top. My goodness! Men när hon gjorde sin trippel axel var hon en legend. Med en annan pojkvän hade banan kunnat se annorlunda ut.

Tonya’s liv är gripande på många sätt, och en påminnelse om att inte vara så snabb att döma andra. Vilket jag måste erkänna att jag gjorde när det begav sig.

Se till att sitta ut hela eftertexten! Så får du se riktiga klipp från när det hände. Med “The Passenger” som musik dom spelar när filmen är slut.

Fyra Peron. Se den.