Filmrecension: Utøya 22 juli

”Du kommer aldrig att förstå”.
Huvudpersonen Kaja (Andrea Berntzen) inleder med att tala direkt till kameran. Hon säger till oss att vi aldrig kommer förstå – ett råd man gärna tar emot när man sitter där, nervös inför vad som ska utspela sig. Jag kan släppa den frågan och koncentrera mig på handlingen alltså.

Att det strax visar sig att hon har en snäcka i ena örat och faktiskt talar med sin mor via mobilen är ett genialt grepp. Vi förpassas då omedelbart in i Kaja’s tonårs-värld, som handlar om att frigöra sig från vuxna och bygga sin egen identitet. Den resan kantas normalt sett av ett oändligt antal smågnabb med föräldrar, kompisar och syskon. Ödet ville dock annorlunda med dessa fantastiska ungdomar…

Glöm Hollywood, glöm dokusåpa.
Många undrar om det är för tidigt att göra film av det här. Tvärtom. Den fungerar just för att det gått så kort tid. Vi åker med genom en kamera, som aldrig zoomas ut från åskådarens perspektiv. Skotten hörs en bit bort, ibland kommer de nära. Vi gömmer oss och springer om vartannat, tillsammans med Kaja och hennes vänner. Filmskaparna har skapat på en autentisk skildring, med minsta möjliga blod och skräckeffekter.

”Du kan inte förstå” Andrea Berntzen i rollen som Kaja. Copyright: Nordisk Film

72 minuter.
Filmen lämnar mig ingen ro. Jag måste ändå försöka ”förstå” varför – Kaja kanske ville få mig att anta en utmaning? Manusförfattarna och regissören överlåter tolkningen till tittaren, när de släpper in oss i dådet på Utøya. Det pågick i 72 minuter – lika länge som det gör filmen. Genom att de håller igen på skrämseleffekter har vi som tittare både empati och tankeförmåga i behåll. Vi kan ta frågan vidare.

Lär vi oss något?
Att samhället inte agerade på varnings-signaler om Breivik som barn är oförlåtligt. De fanns där, tro mig. Vilka signaler missar vi idag, som slutar i katastrof om 10 år? Om 20 år? Om 1?
Ska vi då, än en gång, stå och peka finger på en förövare och kräva att straffskalan skärps?

Fyra peron.